Sämre och bättre dagar

Ibland har man verkligen sämre och bättre dagar. I dag är en lite sämre dag, eller den började bra. Var förbi jobbet och hälsade på och åkte sedan till BVC för att se om Annie vuxit något. Det var en trevlig stund, bara jag och Annie. Eftermiddagen har bara inneburit sura miner. Vad vi än gjort så har det varit bråk och tjafs. Alla har ju dåliga dagar, jobbigt bara när alla har det på samma gång. Elsa och Siri brukar leka väldigt bra tillsammans men i dag har de bara bråkat, om allt och inget. Siri kommunicerar just nu också genom att skrika väldigt högt vilket är tålamodsprövande i sig. Tålamodet finns där men ibland räcker det inte riktigt till. Nu sover Siri väldigt oroligt i kväll och hostar, kanske har de sura minerna denna eftermiddag en rimlig orsak... I morgon planerar jag (om det går) en bättre dag. Såg i dag när jag var på BVC en affisch om "öppen dansskola" från 0-5 år. Låter ju hur kul som helst så det får bli förmiddagens aktivitet i morgon. Hoppas barnen gillar det. Återkommer med mer info för er som tycker det låter roligt.

Alla prinsessor

Här är de samlade, Elsa, Siri och Annie. Tycker än så länge inte att det varit så stor omställning att bli trebarnsmamma då Annie är superlugn. Hon skriker bara när hon är hungrig. Siri skrek mest hela tiden så detta är verkligen raka motsatsen. Tjejerna har tagit det väldigt bra och vill bara gosa med Annie hela tiden.

I dag är en skön dag, Samuel bakar bröd, kaffet väntar och i eftermiddag blir det kyrkan och söndagsskolan för Elsa.

Ut i snön

I går kände vi att vi behövde komma ut och röra på oss. Har haft väldigt mycket besök senaste veckan vilket är väldigt trevligt men man behöver få komma iväg och göra något annat ibland också. Vi åkte ut till min syster i Rolfstorp för pulkaåkning, man får ju passa på då snön fortfarande ligger kvar. Det blev ganska mycket krångel för lite pulkaåkning då vi skulle få med barnvagnen också. Det var absolut värt det. Elsa kämpade på bra med sin pulka, hon insisterade på att hela tiden dra den själv. Siri hon var glad när hon satt i pulkan som åkte ner för backen. Däremellan var hon bara arg. Det var ju väldigt kallt igår och är man 1 1/2 år och inte kan röra sig så bra i sina kläder kan man förstå hennes ilska. Annie sov gott i in vagn. Elsa sa på kvällen vid 18.30 "Mamma! Jag måste sova nu.!". Hon var härligt trött och både hon och Siri somnade väldigt fort. Det är ett bra tips till alla som vill ha lite mer tid ensamma på kvällarna, kör slut på era barn på dagarna med olika utomhusaktiviteter. De blir härligt trötta och somnar fortare än ni anar.

Att landa

Vill tacka, från djupet av mitt hjärta för alla hälsningar och gratulationer vi fått. Betyder mycket.

Det har verkligen varit en underbar och känslosam vecka. Kan inte beskriva det riktigt. Några har frågat om jag landat i det eller om jag har bearbetat det. Jag har nog landat i det men inte bearbetat det så mycket än då det fortfarande känns overkligt. Känslorna går upp och ner. Ibland orkar jag inte ens prata om det. Är så glad att det gick bra och där, i den tanken tänker jag stanna.

Elsa är verkligen en stolt storasyster. Hon älskar att mysa med Annie.

Dramatiskt när förlossningen fick ske hemma

Vad hände egentligen? Det är ungefär så det fortfarande känns. Det är så otroligt overkligt på något sätt, det är när jag tittar på Annie som jag förstår att det faktiskt hände. Här kommer min berättelse.

Det är måndag och jag förbereder kvällsmat, mamma och pappa kommer när som helst, barnen har gått och lagt sig. Känner mig lite konstig i kroppen. Har haft lite värkar då och då men intalar mig själv att det bara är förvärkar och att det inte är på gång ännu men samtidigt har jag en lustig känsla i kroppen.

Mamma och pappa åkte för en stund sedan, värkarna är mer intensiva och jag har ingen ro att gå och lägga mig. Samuel byter om då han förstår att det är på gång. Jag borstar mina tänder och ringer mamma, klockan är 21.47. Mamma och Ester (min syster som ska vara med på förlossningen) kommer och jag har ungefär två minuter mellan värkarna. Vi bestämmer oss för att åka, Samuel ringer och meddelar förlossningen att vi är på väg. Vi får komma in i en förlossningsal och de gör en CTG-kurva. Tiden mellan värkarna avtar lite men jag bara VET att det är på gång. Vi pratar om allt möjligt och funderar på om det blir någon bebis i dag eller om vi blir hemskickade. Efter vad som känns som en evighet kommer de in och säger att det är för glest mellan värkarna. Känner att jag blir ifrågasatt, känner mig dum, tankarna snurrar. De undersöker mig och säger att jag inte öppnat mig något. Min självkänsla sjunker, skulle inte jag känna min kropp? Jag förklarar att det gick väldigt fort med nr två och att jag inte vill riskera att föda hemma, de viftar bort det och skyndar iväg. Hela tiden får jag höra hur mycket de har att göra och hur rörigt det är. Känns som de inte hör vad jag säger. De kommer tillbaka efter en lång stund och vi diskuterar huruvida jag ska åka hem eller inte. Barnmorskan gav tidigare under kvällen lavemang som ett alternativ för att få igång värkarna. Jag bestämmer mig för lavemang även om barnmorskan kanske tyckte att det var försent och att man hellre skulle försöka sova. Jag känner att det är på gång, jag bara vet det. Vi avvaktar lite men det händer inte så mycket mer, känner frustrationen växa. Tiden mellan värkarna är ungefär 5-7 minuter och de blir lite svagare. Barnmorskan undersöker mig igen och det har inte hänt något. Besviken och ledsen säger jag till Samuel att vi åker hem. Barnmorskan svarar "Det är ju så, behöver ju inte hända i dag, kan lika gärna dröja en vecka och du känner ju din kropp." Ja, precis, jag känner min kropp och jag vet att det är på gång.

Precis när vi går ut från förlossningen så säger Samuel att det säkert kommer sätta igång nu "bara för att", lite som en mental grej.

I bilen på väg hem känner jag att jag skulle stått på mig, känner mig ledsen och arg av bemötandet.

Vi är hemma igen och klockan är ungefär 02.00. Går och lägger oss i hopp om att få sova. Samuel somnar snabbt men jag kan inte somna. Känner mig orolig och värkarna kommer ungefär med samma intervall som när vi lämnade förlossningen. Går upp och vankar, går och lägger mig igen men kan fortfarande inte sova. Klockan är 05.53 och jag får en fruktansvärd värk. Ringer mamma och Ester, säger att de måste komma igen. Får ännu en värk. Går ut i vardagsrummet och kollar om de kommit än, det känns som en evighet. Hänger över armstödet på soffan och säger till Samuel "Jag är så rädd för att inte hinna in". Jag får ytterligare en värk, vattnet går! Jag skriker till Samuel "nu gick vattnet! Ring ambulansen! Bebisen kommer nuuu!!!". Jag sjunker ner på vardagsrumsgolvet och känner att huvudet är på väg, ropar på Samuel som pratar med barnmorskan. Samuel kommer, säger att han ser huvudet. Mamma och Ester kommer in strax efter 06.00 och jag kommer ihåg att jag återigen skriker "bebisen kommer nu!". Mamma dyker ner på golvet, jag får en till krystvärk och huvudet kommer ut. Mamma säger att barnet har navelsträngen två varv runt halsen, känner oron komma smygande, lika fort skärper jag till mig och fokuserar. Mamma lossar lite på navelsträngen med ett finger. Jag får ännu en krystvärk och bebisen kommer ut, mamma kan ta bort navelsträngen helt. Bebisen skriker inte och är lite blå. Vi ber till Gud samtidigt som vi gnuggar på ryggen och under fotsulorna som barnmorskan över telefon råder oss till. Bebisen skriker, det ljuvligaste jag hört. Tårarna kommer. Nu vet jag att hon mår bra. Hon föds strax efter klockan 06.07. Kommer på att jag glömt kolla om det blev en flicka eller en pojke. Det blev en flicka! Vi bestämmer oss direkt att hon ska heta Annie som så passande betyder "Nåd". Ambulanspersonalen kommer in och gratulerar. De sätter klämmor på navelsträngen, hjälper mig upp på båren och stoppar in mig och Annie i filtar. Vi åker in till förlossningen där de tar hand om moderkakan och gör diverse undersökningar.

Alla undersökningar ger positiva svar. Vi blir äntligen lämnade ensamma och kan landa lite och då kommer känslorna. Jag kan fortfarande inte förstå att det hände där hemma på vardagsrumsgolvet. De bevis jag har är bilderna och det såklart största beviset är ju Annie. Vi är så tacksamma att det gick bra. Min största rädsla var just att vi inte skulle hinna in men vi hade inget val mer än att bara göra det bästa av situationen. Tack gode Gud att allt slutade så bra.

Det värsta med det hela var att jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Under graviditeten går man på kontroller på MVC och där pratade vi mycket om att jag skulle åka in så fort jag kände något. De sa "bättre att åka en gång för mycket". Jag åkte in i god tid och blev bemött på ett sätt som jag inte tycker är okej. Jag förstår att man kan ha mycket men det måste man inte tala om hela tiden. När jag förklarade min rädsla för att inte hinna in om jag skulle åka hem igen säger de bara "det är lite rörigt nu" och springer iväg, det var som ett slag i ansiktet.

I efterhand så kommer allting till en och man blir periodvis väldigt känslosam, känslorna kommer ikapp. Jag är så stolt och tacksam för Samuel och vi är så stolta och tacksamma till de som fanns där för att hjälpa till på olika sätt.
Jag tackar ödmjukast "mitt förlossningsteam" bestående av min kära man Samuel, min syster Ester, min mamma Margareta samt barnmorskan Britt-Marie som var med över telefon. Allt gick så smidigt. Tack också till den personal på förlossningen som tog emot oss när vi kom in med Annie. Då blev vi verkligen väl omhändertagna. Likaså av ambulanspersonalen. Stort tack!

Nu ska vi landa i att vara fem i familjen och njuta av den tid som ligger framför.

Vad blir det till middag?

Denna eviga fråga.. Ibland får man väl säga att fantasin kring mat tryter. Nu ha jag knappt lagat mat det senaste året och längtar verkligen inte efter att börja laga mat igen, men det hör till vardagen så jag får nog ändra attityd kring det så blir det kanske roligare. Jag och Samuel är fortfarande hemma båda två så han står för maten de flesta dagarna fortfarande vilket är skönt. I dag har vi bjudit hit två av mina systrar och min mamma på lunch. Oftast är det skönt att inte ha något planerat på dagarna men ibland är det kul med något som händer, speciellt när man bara väntar, dagarna går lite fortare då. Idag blir det god mat iallafall, något i lergryta, vilket för övrigt är ett fantastiskt sätt att laga mat på.

Artikel som upprör

Jag läste i dag denna artikel på Aftonbladet, kan man bli annat än upprörd? Hur kan man göra så mot sin dotter? Det finns inget sunt i att ge sin 6-åriga dotter presentkort på bröstimplantat och fettsugning. Finns redan stora problem som det är i dagens samhälle med hur man ska se ut och vad man måste ha för märke på kläderna för att inte bli utfryst i skolan. Det har blivit en sjuk fixering vid att vara supersmal och ständigt se bra ut, kan man verkligen med att gå ut osminkad?

Skulle aldrig uppmuntra mina döttrar till fettsugning eller liknande. Vill att de ska se det jag ser när jag tittar på dem. Våra barn är värdefulla och inga dockor som vi kan göra om bara för att man själv har problem (syftar på artikeln). Jag vill att mina barn ska växa upp och känna sig trygga med sig själva och vara nöjda med hur de ser ut. Tror dock att bilden i samhället gör det svårt då det finns så mycket fixering vid utseende. Dottern i artikeln tror jag kommer få problem med sitt självförtroende, hon kommer aldrig bli nöjd med sitt utseende och kommer då fortsätta förändra sig, hon kommer känna att hon aldrig duger. Det finns inget positivt med det och att man som förälder inte förstår det gör mig mörkrädd.