Allt har sin tid

Jag har tänkt mycket det senaste på hur man planerar sitt liv. När man var yngre så hade man en plan på hur livet ska se och så vidare. Får barn i mellanstadiet frågan om hur deras liv ser ut om 10-15 år så svarar nog de flesta att det har ett jobb, är gifta, har hus och barn. Jag vet att jag själv svarade så i den åldern. Varför ska det vara just på det viset? Rätta mig om jag har fel men jag upplever att man ska resa, utbilda sig, hitta "den rätta", gifta sig, jobba, köpa hus och få barn. Vi har gjort allting annorlunda. Vi gifte oss, valde att bilda familj relativt fort då vi längtade efter barn, jag utbildade mig under tiden som jag var hemma med Elsa, vi har inte köpt hus och planerar inte göra det på ett bra tag då Samuel tänkt att plugga till hösten och fyra år framåt. Vi har fått pussla mycket i vardagen men det har också varit värt det då vi fått mycket tid som familj.

Jag menar inte att det är fel att göra på ett visst sätt. För oss har det varit mer att leva i nuet. Vi vet inte vad som väntar i framtiden, det vet bara Gud och det är spännande. Jag är helt säker på att det är något fantastiskt.

Jag tror att vi måste lära oss acceptera att alla går olika vägar, vi gör saker på olika sätt, allt har sin tid. Alla bildar inte familj samtidigt, alla köper inte hus samtidigt, en del utbildar sig direkt efter gymnasiet och en del utbildar sig senare. Allt har som sagt sin tid.

Jag blir ledsen när människor har åsikter om hur man lever sitt liv. Det som passar en människa kanske inte passar en annan.

Allt har alltid ordnat sig för oss. Ser vi tillbaka i livet, på perioder som varit väldigt jobbiga så har Gud alltid hjälpt oss.