Nu kanske ni inte tycker det är så trevligt att läsa om amning men jag skriver ju om det som sker så ni får stå ut :)
För mig var det, innan jag fick barn, en självklarhet att amma. Det verkade så mysigt och smidigt. När jag sedan fick Elsa så ammade jag knappt i två månader, jag hade ingen mat. Den gången kämpade jag nog längre än vad jag kanske borde gjort. Tillslut orkar man inte. Siri var stor när hon föddes, hon skrek hela tiden och var aldrig mätt. Nu med Annie så kändes det väldigt bra med amningen och jag trodde att nu funkar det, tredje gången gillt! Nu de senaste veckorna så har Annie börjat krångla, hon krånglar vid bröstet och är inte nöjd när hon ätit. Frustrerande är det. När man har två barn till att se efter så är det jobbigt att behöva mata varje timme. På BVC säger de alltid att man ska kämpa på men ska man inte gå på sin känsla? Igår gav jag Annie ersättning efter att hon ätit vid bröstet först. Det var härligt, hon blev mätt och var så nöjd. Jag tror att jag blivit lite visare med åren, tar åt mig av det BVC säger som jag tycker är bra och sedan går jag efter vad jag känner är bäst för mitt/mina barn.
1 kommentar:
Ja det är viktigt att göra det som passar en själv och sitt barn. För mig och Signe fungerade ammningen väldigt bra ända från början vilket självklart var otroligt skönt. Skräckexempel cirkulerar ju liksom =)
Vi stack istället ut från mängden genom att hon helammades längst av alla i mammagruppen och på BVC. Det gick ju så bra, hon fick i sig vad hon behövde och det var så otroligt smidigt, så varför krångla till det för att anpassa sig till andras åsikter?
Du gör helt rätt i att känna efter och välja din egen väg!
Skicka en kommentar